Jag har inte haft någon energi till att skriva den här veckan. På fullaste allvar har jag ungefär 100 anledningar och det är som en gott och blandat-påse som bara ger och ger.
Då den fantastiska doktor jag har på den fantastiska vårdcentralen i staden inte gör det hon utger sig för att göra så har jag i princip blivit tvingad till att exprimentera med det som är tänkt ska underlätta min vardag. Självklart inte blivit tvingad på så vis att någon har hotat mig till livet med en pistol mot tinningen. Jag vill mer förklara det som att hon inte har gett mig något annat val. Vid insättningen av allt äckel jag stoppar i mig samtidigt som min frukostvälling lovade hon att kolla till mig via luren då insättningsbiverkningar är extremt vanliga. Inget samtal.
Nu har det gått över tre månader och min telefon ringer mer sällan än någonsin.
Utsättningen fick ske på eget bevåg eftersom det inte gick att få en tid hos henne förrän om två veckor och på sjukvårdsrådgivningen sitter det bara trevliga systrar som inte har koll på annat än barn med feber och AKUT (Ansikte, Kroppsdel/arm/ben, Uttal och Tid).
Tydligen, såhär i efterhand verkar det vara ett rävgift jag stoppat i mig, då jag vid utsättningen har fått symtom som kan liknas vid de man får när man slutar att nyttja heroin. Musklerna har lagt av och nästintill gett mig kramper, sömnrubbningar/störningar med extrema drömmar (läs mardrömmar), svettningar, domningar i hela kroppen, huvudet fullt av bomull som har gjort det svårt att tänka ordentligt samt så har det gjort mig ledsen, glad, euforisk, melankolisk och dumihelahuvudet. Behöver jag nämna stötarna som går igenom hjärnan när huvudet vrids för fort, men också vid stillasittande!? När jag vaknade upp igår hade jag tappat delar av synen vilket gjorde mig livrädd för en Stroke. Det valde att gå över efter dryga halvtimmen, men ändå.
Som tur är har jag en utbildning som ger mig koll på lite av det mesta inom medicin. MEN, om jag inte hade haft det och heller inte haft någon som helst inre stabilitet och drabbats av samma symtom hade jag förmodligen blivit scout och lärt mig göra knopar vid det här laget.
Man kanske ska satsa på att bli allmänläkare. Det verkar ju otroligt lätt att leka med människors liv. Toppen så klart, om man är lite utav en sociopat eller narcissist.
Det som också hållit mig från datorn är en sak som väger ca sex och ett halvt kilo. Saken tycker uppenbarligen att mamman är helfestlig att umgås med och vill därför tillbringa dygnets alla timmar fastlimmad på henne. När tröttheten blir för påtaglig är det enkelt att jama lite för att slippa sova. Som tur är brukar Linnea Dixgård hjälpa till med Dagg. Tack!
I övrigt så har festen varat i dryga veckan nu och något mer än just det lilla kalaset har det inte bjudits på fram till igår.
En bilfärd med syster till Torpshammar gav oss ett ännu mysigare åk hem. Tösabiten i form av en kattbebis fick inget av de namnförslag jag gav. Det var tydligen inte hipster att heta Eleru (från Wuzzlarna). Är Stella så himla bra då? Va va va?
En japp på det här så//Grundaren av Kattdop
P.s. Det var inte jag som ringde in till P3 och sa att jag slagit ihjäl katten med fälgkorset. Eller fälgkors, det var ju bara som ett järnrör, förlängningsrör.D.s