Känslan av att vara hemma, men att ändå inte känna sig hemma är obehaglig och framförallt så är den obeskrivlig.
På ett ställe där jag vuxit upp känner jag ingen tillhörighet och jag funderar på anledningar till varför jag upplever det så, men kommer inte fram till något vettigt.
Det är välbekant och jag hittar lysknappen fast det är kolsvart på natten, jag vet exakt hur många steg det tar för att komma till badrummet och jag kan varenda litet ljud som pratar med en på nätterna, som de allra flesta skulle bli livrädda över.
Jag är omgiven av många men det känns ändå tomt. Jag saknar min säng och doften av mitt eget hem.
Dagens lyckliga är att Doran som snart är tre månader vände sig från rygg till mage och återigen skrattade med ljud som gjorde att det kittlade i min mage, samt att Hemulen sa "skitfan" när han inte fick på TVn.
Varför måste du växa upp så fort?
//Åldersnojan