Jag hade stora förhoppningar inför en lugn helg och såhär i efterhand minns jag inte vad som har hänt egentligen. Vilan och kramarna som skulle utdelas försvann i min hjärnas kaos.
Jag känner att mödan jag gör är alltför fåfäng och inte leder mig någonstans och det kanske är där det blir fel. Förhoppningarna är för stora.
Jag känner mig ivrig över mitt läkarbesök den 5/9 samtidigt som det skrämmer skiten ur mig. Men det är väl som man säger, att det oftast är väntan som är outhärdlig medan beskedet är det som gör att man kan ta ställning och gå vidare.
Jag har lättat mitt hjärta idag efter nästan kolsvart brända fingrar. Till följd av egen dumhet och felberäkning rinner tårarna och jag har istället spottat elaka ljud på många som inte förtjänar det.
Medvetandet över mitt handlande den senaste tiden finns, men vem vill inte förtränga den onda sida man ser av sig själv!? Jag menar; hur mycket av sig själv som sin värsta fiende kan man tolerera?
Dagligen försöker jag bekämpa mitt alter ego, men det börjar bli alldeles för utmattande att ständigt brottas med sig själv, för vem fan vinner när det bara är jag? Djungelns lag verkar inte gälla här.
Jag lyckades le en gång idag och det var när Doran skrattade med ljud och gurgel. I övrigt vet jag inte var jag hållit hus under dagen och de senaste två veckorna.
Kaninen blev nedstoppad och ligger uppackad på en främmande säng med en lukt som gör att jag känner trygghet, men mest saknad.
Jag har inte memorerat och lärt mig alla gulliga och fina saker att säga än, men jag arbetar på det.
//