06.43 valde de lite äldre barnen att vakna. För min del var sängen fortfarande mitt önskemål och förhoppningarna om att få ligga kvar en ytterst pytteliten stund till bleknade i barnens allt högre röster. Det var så dags att stiga upp innan lägenheten rasade samman och grannarna fick ett nervsammanbrott. Det här med att smyga är inte riktigt Hemulens grej och att inte jävlas verkar inte vara 8-åringens melodi.
Veckan har inneburit fullt upp. Fullt upp med att försöka hålla sig vaken. Provsvaren som landade i brevlådan veckan innan bekräftade misstankarna om mitt låga hemoglobin-värde och det ferritin-prov som togs visade på ännu sämre. Det intracellulära proteinet som utgör kroppens deponeringsform för järn är lika obefintligt i min kropp som pengar är på mitt konto. Därav min bristfälliga uppdatering av livet som sådant. I ärlighetens namn har det väl inte hänt så mycket heller.
I torsdags hade vi besök av en konsult åt Försvarsmakten och förhoppningsvis kommer det besked inom kort gällande ärendet. Men det får förbli en hemlighet så länge.
Igår fyllde den äldsta i hushållet år och det firades med golftävling och middag hos svärföräldrarna (mina alltså). Varma smörgåstårtor, brownies med mashmallows, pecannöt-pajer och pavlova får göra att intaget av energi idag minimeras, men bara kanske...och det beror på att resterna skickades med hem!
Barnen valde att försvinna en stund under gårdagskvällen och skallgång krävdes. Fyra personer som letade hittade till slut de små liven vid skyddstängslet nära motorvägen. Behöver jag säga att man hann bli orolig?
Ikväll provar vi på sushi hemma och andraklassaren ska på klättring på eftermiddagen.
Nu har S vaknat till liv, barnen leker ute på gården och vi får helt enkelt se var dagen för oss. Det känns lugnt än så länge...