Jag kan ibland uppfattas vara gjord utav sten. Särskilt kanske det märks på att jag blir väldigt trubbig och kall. Bortsett från de dagar då solen väljer att lysa på mig. Mörker och kyla är det värsta jag vet, men trots allt så är det till mörkret jag väljer att dra mig när verkligheten knackar på dörren.
Jag är väl medveten om att detta är en försvarsmekanism.
Alla de känslor jag genomlevt och såväl levt mig in i har gjort mig rädd för att känna. Minsta lilla känsla kan delas in i små delar och ändå tillsammans bygga upp en stor atombomb som verkar vilja explodera inuti min bröstkorg gång på gång. Det här är de cirklar jag vandrat runt i, 500 varv per sekund. Sidospåren verkar vara bortom mina gränser, gränser jag inte når ut till.
Jag känner dagar som dessa att jag försummar mina nära. Kan inte tänka klart och kan inte fokusera. Disträ och bortkopplad. Men jag tänker på er, mer än ni tror.
Dagen i stort har inneburit stora steg för mig, också många steg. Två hinderbanor på södra berget gjorde att benen kändes lite mer i form än innan. Nu är jag tillbaka på noll efter chokladkakan jag hittade i frysen.
På köksbordet står ett litet glas fyllt med styvmorsvioler som jag plockat idag. Det doftar inte ända in till vardagsrummet, men jag minns doften från det att dem låg bredvid mig i bilen på väg. Underbar doft av sommar.
Just nu är det fantastiskt skönt med en ledig tid, men jag längtar ändå tillbaka till skolan. Vill känna att jag skapar något och för tillfället skapar jag inget annat än ordning i mitt hem. Det är inte tillräckligt.
Kan hända att jag tar fram min väska fylld med godsaker att klippa och klistra med. Papper prydda med blommor och pennor att skriva med brukar kunna göra susen för att fortsätta på den bana jag är idag.
Imorgon ska det förmodligen badas lite, utomhus förhoppningsvis. Bara vädret vill hålla i sig.
Badkaret är det enda som alltid funkar, oavsett väder och ikväll tänker jag kanske drunka i lite i det. Men bara lite. Så lite att jag vaknar till och kan gå till sängen för att sova...
Jag kommer förövrigt förmodligen alltid att förbli en kantarell. Men det är först nu jag börjar att förlika mig vid tanken på det //Elin Katarina Kantarell