Marianergraven ringde och ville visst ha tillbaka sitt djup.
Jag är rädd för det håll mina tankar spårar åt, rädd för vad som känns inom mig och rädd för vad som komma skall. Grunden till det avund jag känner är just den del av överjaget som verkar fattas. Likt en sociopat som lider av samma problematik så fascinerar det mig, samtidigt som känslan av avund blandas med förtvivlan.
Konfusionstillståndet handlar mest om de två förstnämnda känslorna. Jag blir förlamad i väntan på vadå och kan enbart hantera små enkla saker utifrån dessa. Vardagsrutiner blir min räddning...
Dagarna har gått och jag har lekt med tanken, liksom tanken har lekt med mig. Tyvärr så leker kanske tanken med mig mer än jag gör med den och det gör mig om inte än mer förvirrad. Jag har nog tillräckligt med änglar som besitter den del av hjärnan som talar om för mig att jag hanterar vad som än kommer, däremot så vill mina demoner få mig att motsätta mig allt och jag blir baserat på detta väldigt ambivalent.
Kan man också säga att hårtoppar är ambivalenta?