Maktlöshet och tomhet är de ord som summerar mina dagar bäst just nu. Jag vet inte vilket ben jag ska stå på och jag vet inte hur man slutar att tänka eller känna.
Jag fryser inombords och kan inte förmå mig att känna någon värme alls.
Två dagar i rad nu har jag skrivit till dig, saker jag vill säga och saker jag känner. Jag skriver på papper, papper som du inte kan se. Men jag kan inte annat än att acceptera de viljor som framförts, men för min egen skull så måste jag få ur mig dessa och det blir en slags terapi när jag låter min hjärna tro att du faktiskt läser det. Jag hoppas att jag någon gång får chansen att överlåta dessa ord till dig. Kanske när du vill och känner dig redo. Jag förstår varför du känner som du gör, tro mig, jag förstår.
Jag är rädd för att vara vaken, samtidigt som jag knappt vågar somna. Jag är rädd för att drömma, drömma om de saker som är sanna, kanske just för att de inte finns någon annan sanning än den som råder. Sanningen är för påtaglig.
Jag vill skrika, skrika så högt jag bara kan, men lyckas på något vis att kväva den känslan. Istället kommer det tårar.
Flera gånger om dagen känner jag dofter som ger mig minnen, minnen som framkallar tårar.
Trots att du inte är här så hör jag ditt namn otaliga gånger.
Tack för alla kramar.
Jag fryser inombords och kan inte förmå mig att känna någon värme alls.
Två dagar i rad nu har jag skrivit till dig, saker jag vill säga och saker jag känner. Jag skriver på papper, papper som du inte kan se. Men jag kan inte annat än att acceptera de viljor som framförts, men för min egen skull så måste jag få ur mig dessa och det blir en slags terapi när jag låter min hjärna tro att du faktiskt läser det. Jag hoppas att jag någon gång får chansen att överlåta dessa ord till dig. Kanske när du vill och känner dig redo. Jag förstår varför du känner som du gör, tro mig, jag förstår.
Jag är rädd för att vara vaken, samtidigt som jag knappt vågar somna. Jag är rädd för att drömma, drömma om de saker som är sanna, kanske just för att de inte finns någon annan sanning än den som råder. Sanningen är för påtaglig.
Jag vill skrika, skrika så högt jag bara kan, men lyckas på något vis att kväva den känslan. Istället kommer det tårar.
Flera gånger om dagen känner jag dofter som ger mig minnen, minnen som framkallar tårar.
Trots att du inte är här så hör jag ditt namn otaliga gånger.
Tack för alla kramar.