Min kära vän, du vet vem du är! Jag börjar med att skriva till dig för jag vet att du pratat om detta och att du även testat.
Idag har jag provat att epilera mina ben. Såhär i efterhand är jag glad att jag inte betalade fullt pris för själva apparaten. Jag fick den i gåva av min fina mansvän som förmodligen tyckte att jag hade håriga ben. Den inköptes på en butik som var tvungen att sälja ut alla sina prylar till extra förmånliga priser och jag är glad för hans skull att han inte heller la ner för mycket pengar på dyngan. Det hade känts förargligt för honom, särskilt när mina ben inte blivit särskilt mycket mindre håriga. Vad gör jag för fel?
När jag nu googlar på epilering så verkar det som att de flesta tycker att smärtan är det värsta med hela processen och inte att kroppen förblir luden. Smärtan skiter jag fullständigt i för det kan på något vis användas som ett bra alternativ till självdestruktivitet, samtidigt som man tror att man blir mer attraktiv. Snacka om affärsidé!
Vem du än är, skapare av Brauns elektronik-mojänger, håll dig till det du kan. Glass med "Braunsmak" kanske kan vara något?
En roliga sak för dagen, som också är otroligt ironisk, kan vara att min lilla Doritos valde att äta klockan 08.30, sådär alldeles lagom till lämning på dagis. Saken är den att jag duschade igår och slängde alla min träningskläder i tvätten. Dels för att de behövde tvättas, men också för att det var kåda på arslet från bänksittningen utomhus igårkväll. Självklart hade jag inte brytt mig om detta lilla bekymmer om jag trott att han skulle äta, vilket han inte gjort de senaste fyra dagarna. Men idag, då passade det att mumsa, samtidigt som han ler och sitter där på sin höga häst för att visa vem som har övertaget. Doris VS. mamman 107-0. Tur att katterna går att dressera i alla fall...
Angående mitt frågesportsspel så vände det över natten och jag vaknade som så många gånger förut på den mörka sidan av universum. Med det kan jag säga att jag villigt erkänner att jag varit jobbig med vissa personer idag (nämner inga namn). Förlåt för mitt låga jag och jag hatar denna sida hos mig själv exakt lika mycket som du gör om inte ännu mer. Det som är det läskiga med hela grejen är att jag ofta är rädd för att alltid vara i ljuset, just för att jag inte varit där i längre stunder på över 14 år, men också för att jag inte vet hur man gör när man är lycklig mest hela tiden. Det vore väl önskvärt om det gick att lära ut!?!
Min senaste önskan på allvar vände jag till Gud, när jag låg i badkaret med magsjuka som höggravid och bad honom att sluta upp med sina påhitt. Jag sa högt och tydligt "jag går över tiden med hela två veckor, bara du låter mig slippa". Det blev en kort magsjuka på endast en dag och 12 dagar efter beräknad förlossning. Jag lever numer efter begreppet "Be careful what you wish for".
Såhär i efterhand kan jag lugnt säga att jag hellre haft magsjuka i en dag till och sluppit de 12 helvetesdagarna av väntan. Men de fruktansvärda äckliga bakterierna i min mage gav mig fina minnen och särskilt många skratt.
Liksom jag var min sambo också spänd av förväntan på att få vårt tjocka knyte och mellan mina toalettbesök läste både han och jag på internet att en förlossnings början kan te sig på ett sådant vis. Illamående och många rinningar nummer två. Vid ett tillfälle säger han glatt och faktiskt en anings nöjd "jag tror i alla fall att det är förlossningen som satt igång". När allt äntligen lagt sig för mig och vi somnat gott så vaknar jag helt plötsligt av att sängen guppar och min fina skatt sitter på sängkanten, varpå jag undrar vad han gör. Kvidande får han ur sig att han mår illa och jag får chansen att säga "ska vi åka in på förlossningen då?". Lagom kul när han kastar sig på huk över vattenklosetten.
Käre Gud, varför har jag så dålig humor?//Ståupparen