ctrlaltdefeat

Jag är trött intill döden på alla dessa saker som drar mig nedåt. Jag känner att jag vill fly, men har ingenstans att ta vägen. Skulden vill jag lägga på någon, trots att jag vet att det egentligen inte är någon annans fel. Jag skyller på mig själv och anser ständigt att jag kunde ha gjort och fortfarande kan göra något annorlunda, samtidigt som jag ger allt i de allra flesta lägen. Jag vill lägga mitt öde i andras famnar och ge av hela mig själv men kvävs ändå av förtvivlan och ser mig själv rusa mot dörren. Varför kan det inte få finnas en dörr som bara leder till dig varje gång. En dörr som ger mig nya möjligheter att förbättra mig själv tillsammans med och hos dig? Snälla, visa mig till din dörr, bara för en liten stund. Jag vill känna något annat idag.

Evighetsdagarna nafsar mig i hälarna och på sitt inte helt obekanta sätt visar de mig de sidor hos mig själv som jag hatar mest. Jag vill ta den förbannade rädslan inför varje ny dag och kasta den tillsammans med all annan rens. Låta den försvinna och aldrig släppa in den i mina ägor igen. Jag skulle inte gråta.
Jag undrar var jag har tagit vägen och när jag gick vilse. Har jag någonsin känt som Hemulen gör på den här bilden och om inte, hur kan jag då sakna något jag aldrig har känt?