Svaret kan tyckas simpelt, för vem vill inte har farten och fläkten som ges i dessa. Efteråt när spänningen ger med sig kan man slappna av och leva på ruset ända fram till det att man känner sig redo för att åka igen.
Men när det gäller fröken Livrädd För Karuseller blir svaret ett helt annat.
Jag försöker ständigt ta mig till ruset, men kan inte förmå mig att komma dit på egen hand. Kroppen verkar vilja styra på sitt eget vis och när jag väl hamnar där blåser vinden i mitt hår och dess fart gör mig extatisk, precis som det ska vara.
De allra flesta som lever i sina karuseller får åtminstone åka färdigt och kan sakta men säkert kliva ur sitt säte och vandra vidare till nästa attraktion. Jag tycks inte får bestämma det här själv heller, att kliva av när "säkerhetsbältet lossas". Min attraktion bromsar oftast tvärt, gärna i mitten av åkturen och istället för att landa på marken då jag slungas ur hamnar jag i fritt fall-attraktionen som istället för att ta mig på en långsam tur uppåt bara står och väntar i toppen medan jag knappt hinner spänna fast mig för att falla fritt i ett x antal meter ner mot världens avgrund.
Det kan säkerts tyckas att jag borde trivas där med tanke på helveteslågorna, då varmt och ljust är de platser jag föredrar. Saken är den att det som borde ge mig en vacker lyster och hudfärg med tanke på gradantalet istället bränner mig, så pass starkt att jag blir bedövad och det ångar ur mitt bröst.
Det är heller inte någon lokalbedövning som släpper då man sköljt ur munnen och vandrar iväg från tandläkaren, utan den tycks sitta i många dagar efter min förtjusning.
På tal om bedövning så funkade den under nästkommande ordbajsning. Ut ur min kropp har jag andats och frustat ut en boll på ungefär fyra och ett halvt kilo. En boll som i dagsläget väger dryga sex kilo. Bollen som vi valt att kalla Doris har givetvis ett maskulint namn för den pojke han är. Namnet som är emellan hans riktiga och efternamnet som kom på köpet har han ärvt av sin far, farfar och storebror Lars. Lars T Forslund.
Själva förlisningen tog inte mer än dryga två och en halv timme vilket gör mitt minne lite bortkommet. Det snabba förloppet var ändock otroligt skonsam mot min kropp och de hinnor som är täckta av slem. Jag vet inte om jag ska tacka Hemulen för det eller de som så snällt arbetade för att hjälpa till vid barnafödandet. Tvetydighet råder!
ÖVERSTRUKET SKOLA
Innan det var dags för att släppa bomben hann jag avsluta min skolgång med fullt godkända betyg och en sak som jag inte fått sedan min otroliga friidrottskarriär. Hör och häpna, ett diplom. Stort, men också lite fånigt.
I skrivande stund överöses jag med sms där frågor om middag visar sig. Det verkar nästan vara det största problemet i vardagen. Vad tusan gör man i ordning för mat och vad är enkelt att göra som alla äter? Var hittar man energi till matlagning?
Doris är den första som kommer att bli mätt innan han fundersamt kollar på oss och undrar vad det är vi stoppar i de där hålen som finns på våra huvuden.
Just nu kan man tro att han är en varg så som han huffar och puffar liggandes bredvid mig. MAT, GE MIG MAT, din egocentriska djävul.
Den överväldigande stormen kommer att lugna ner sig och jag kommer återigen att landa säkert. Nödraketen finns till hands om jag av någon anledning skulle bli kvar på den hör öde ön.
Wir werden uns dann wiedersehen und darüber sprechen//Melankoliska kantarellen